Superhappy.

Imorgon, efter jobbet klockan kvart i 7 så åker jag.
Efter 10 nätter själv ska jag äntligen få sova med han igen.
Jag är lycklig, och jag längtar så himla mycket.
Imorgon kommer mitt hjärta le igen.
 

Kräks.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara så folk förstår. När många inte känner samma sak som jag.
Jag känner mig fast, att bo här är som att leva i ett fängelse. Jag är rädd för att bli en som blev kvar. Att jag aldrig ska komma ifrån denna håla. Jag vill bryta mig loss och börja om på nytt, ny stad, nya människor. Här är allt bara inavlat, alla vet så mycket som de faktiskt egentligen inte vet. Jag spyr på allt. Jag vill vara anonym. Jag vill kunna gå ute och inte behöva hälsa på en käft. Jag behöver semester från det här helvetet, en väldigt lång. Jag mår aldrig så bra som när jag inte är hemma.